Det lilla fallet Ida, det lilla lilla barnet!
Att jag är så jävla pedantisk och envis. Aldrig blir jag nöjd, för alltid måste det vara så perfekt. Perfektion, beslutångest och envishet. Tre av mina starkaste egenskaper, vilken kombination. Varför är jag så jävla patetisk? Ett år blev till två, som blev ett datum och nu mer tid. Ångest, ångest, ångest! Färdig? Inte enligt mig.
Jag kan gråta över skitsaker, men bygga höga murar runt det jag borde ta tag i. Jag blundar för andra, men söker ändå deras hjälp och svar. Vart fan vill jag komma egentligen? Aldrig blir jag nöjd! Hittar alltid fel, skitsaker! Han hade en tax.
Varför lyssnar jag inte när andra talar? Så många jag frågat och alla har sagt, men dom är ju as fina nu! Inte en ända har sett något fel, och ni vill inte veta hur många jag frågat. Det sista Jenni sa till mig var, ta ut den nu! Jävla beslutångest! Borde gå till en psykolog eller nått! Vad det än handlar om, val = ångest. Söker hjälp av andra, tack och nej tack, lyssnar jag? Jag vet inte. Men varför måste jag då alltid ha en bekräftelse?
Idag skulle det varit över, men vad gör jag? Två månader till. Emme du behöver inte vänta längre än någon annan, varse. Det värsta är egentligen att jag vet att det inte är över, Inom två månader kommer jag hittat nya fel. ÅHHHHHHH!
Envis som en åsna! Borde tatuera in det. Men samtidigt, om jag ändå kämpat hela ända hit varför inte ta det hela vägen? Fast det kommer aldrig bli perfekt! När fan ska jag inse det? Perfektion, ORKA säger bara. Det stjäl min tid!
Jag får väll se det som ett tandsmycke, för det verkar inte som om jag kommer bli av med den. Trettio och tandställning. Eller kommer jag någonsin bli nöjd? Vilken kombination, en envis liten flicka med beslutångest som tror att ordet perfektion existerar...
Som Sege alltid säger, jag är ett litet fall!