Idodan - Ida

När blir man nöjd? Varför är fel så mycket lättare att se än det som faktiskt är rätt och bra? Aldrig blir jag nöjd, och alltid är det fel jag ser, framförallt när det gäller mig själv. Varför ska man vara så fruktansvärt självkritisk, är det verkligen possetivt att vara det? Kanske till en viss mån, men jag tror det börjar gå alldeles för långt. Försiktigt Ida, försiktigt!

Egentligen är jag klar, och denna gången mycket mer klar än vad jag brukar vara. Det är klart! men ändå är jag missnöjd, jävla fel! Snälla låt det bara bli sådär underbart vackert! Men nej, tyvärr inte för mig, inte idag och inte imorgon, för alltid kommer jag behöva lida. Å vad patetisk jag ÄR!

Torsdagskväll, det känns (äntligen) som om saker och ting börjar vändas tillbaka till det normala igen, eller? Ända sedan slutet av sommarlovet och kanske framförallt sedan skolan började så har ingenting varit normalt. Det är mycket som har förändrats och varit kaos (eller är det kanske bara jag som inte varit mig själv?). Visst går det att acceptera att vi alla (även jag) har svackor, men den här har varit djupare än någonsin förr.

Anyway, nu denna veckan har tack och lov pusselbitar börjat falla på plats, och i förrgår var jag lyckligare än vad jag varit på länge! En helt underbar dag med min fru, fint väder, god mat, shopping och bio, jag uppskattade det mer än jag någonsin gjort innan. Kanske håller saker och ting på att vända, klart att det kommer komma dagar då jag faller tillbaka, men nu är jag i alla fall på väg, fan vad bra det känns!

Och så byter vi ämne. Idag har jag varit på bokmässan med klassen. I denna lokal, full med böcker, kändisar, bokmalar, anställda, skolelever och jag-vet-inte-vad fick jag se något som jag skrattade åt länge och som jag nu även kommer dela med mig av.

Setting: Bok och biblioteksmässan i Göteborg.
Objects: rulltrappa och människor (framförallt tanter, gubbar, äldre kvinnor och män)
Time: Någongång på förmiddagen
Händelse: En stor grupp av människor är på väg till olika K-salar för att avnjuta diverse seminarium som snart ska börja. K-salarna (där seminariumen ska äga rum) är belägna en våning upp och utanför salingångarna samlas allt fler människor i väntan på att få komma in. Våningen som även är en rulltrappeavsatt förvandlas snabbt till ett mycket trångt väntrum, observera mycket trångt.

Så vad händer? Människor packas allt mer och snart når vänteflocken ända fram till "rulltrappsmynningen", ingen kan komma förbi. Detta samtidigt som rulltrappan rullar på som vanligt och försöker leverera allt fler människor upp till "väntrummet", vilket leder till TOTAL Rulltrappetsocking!  HAHA Det som återstår är KAOS, förvirring och ett rullande väntrum! Förtvivlade tanter knuffas och knör men ingen kommer någonvart, ingen vet vart de ska ta vägen och rulltrappan rullar på. HAHA. Tyvärr tog det roliga slut snart, och allt återgick till det normala igen, men kvar stog jag och Ida förväntansfullt och hoppades på en till rulltrappestockning, för nog allt såg vi att ytterligare en till var på väg.

Rulltrappestockning, kanonkul. 5/5 brödrostar.

Ni vet när man kommer till en punkt då man inte orkar mer, det säger bara stopp. Man ser ingen glädje i det man gör, man ser inget hopp i det man vill, man orkar inte, men vill inte och man bryter ihop. Det tar stopp, något säger: Nej, det har gått för långt. Det har gått för långt. Jag orkar inte längre, och ändå har det precis börjat.

En väckarklocka ringer någonstans men du lyssnar inte längre, du vill men ändå så vill du inte. Du försöker men ändå försöker du inte. Du vet att du kan, men ändå så gör du inget. Vad är det som händer?

Allting kommer till mig när jag är ensam, det är då jag kommer på, det är då jag får tänka. Jag hatar att vara ensam, kanske ni förstår varför jag hatar att vara ensam?

Jag kan inte längre, för jag vill inte längre. Så vad gör jag? Jag gör inget, jag sover och följer ett mönster av de dagliga aktiviteterna, vad de nu är för några? För inte tränar jag, inte sportar jag, inte går jag några kurser, inte tar jag några lektioner. Jag bara är, men inte den jag brukar vara.

Okej, har ni hört den där kvinnliga rösten som alltid svarar när ni ringer comviq och mottagaren inte svarar? A, just den som säger något i stil med att samtalet inte kunde kopplas fram. Vad fan tog hon vägen? Jag ringde precis (jag vet att klockan är sent och att de flesta sover) min vän och hoppas att han skulle vara vaken men vad händer? en MAN svarar och säger att samtalet inte kan kopplas fram och att jag ska vara vänlig att försöka igen senare. Vadå dög inte kvinnan eller vad fan hände med henne? DET VAR EN MAN som svarade helt plötsligt. Länge satt jag och funderade på om det var en telefonsvarare som min killkompis spelat in. Så vad gör jag, jag ringer dit igen och näää.... det var fan inte han utan någon random kille som pratade för comviq, usch! gillade kvinnan!

I alla fall.... fan hatar min nattvana! Var gör jag uppe denna tid när jag vet om att jag börjar halv nio i morgon? Ja, vad fan gör jag? Jo, väldigt enkelt är det så att jag är mycket duktig på att skjuta fram saker och ting! Och vad jag skjutit på hela helgen om inte plugg. Tredje veckan i skolan ska snart börja och jag är redan så fruktansvärt skol trött! ORKA!

Helgen är förbi och vad har jag gjort ? Jobbat, festat, jobbat, festat, jobbat tagit det lungt, käkat kakor, sätt på film och bara mått bra. Sommarens liv, vill fan tillbaka! Fest vs jobb, mmmm underbart. Nu skola vs ? Vadå? Inget? för vad gör jag när skolan är igång? PLUGGAR! orkar inte. Visst vill man tillbaka!

Borde fan ta mig en sup innan så att pluggandet i alla fall blir lite roligt ;) haha näää alkohol-ida (om hon ens funnits?) är inte taggad idag...

Puss och godnatt mina vänner .d