Så var det dags igen...

När blir man nöjd? Varför är fel så mycket lättare att se än det som faktiskt är rätt och bra? Aldrig blir jag nöjd, och alltid är det fel jag ser, framförallt när det gäller mig själv. Varför ska man vara så fruktansvärt självkritisk, är det verkligen possetivt att vara det? Kanske till en viss mån, men jag tror det börjar gå alldeles för långt. Försiktigt Ida, försiktigt!

Egentligen är jag klar, och denna gången mycket mer klar än vad jag brukar vara. Det är klart! men ändå är jag missnöjd, jävla fel! Snälla låt det bara bli sådär underbart vackert! Men nej, tyvärr inte för mig, inte idag och inte imorgon, för alltid kommer jag behöva lida. Å vad patetisk jag ÄR!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback