Idodan - Ida

eller ska du sova nu ?

Sarah. säger:

ehms... asså ... ja vet inte.. ne letar efter massa papper, har tappat a mkt, både negeöska å natirkusnap

Sarah. säger:

kuö att ja kan stava hahah

- Ida || idodan.blogg.se säger:

sarah? AHAHAHAH, ser ju inte ens vad det står, negerönska och nationskundskap?

Sarah. säger:

hahahhahah ja vet ja ligger ner å skriver as svårt att läsa hahhaha oj mernar skriva

Sarah. säger:

engelska å natur hahahhaha

- Ida || idodan.blogg.se säger:

HAHAHAHAHAHA fattade jag väll men visst var det kul

- Ida || idodan.blogg.se säger:

negerönskan och nationskundskap

Sarah. säger:

HAHAHAHHAHAHHAHA ja!

Jag tror nog det,  GODNATT

På väg hem från Uganda, lika övertrötta och glada som alltid

Tänk att du vaknar en morgon. mamma kommer in med välligt, du är utmattad. Tänk att du vaknar en morgon, börjar prata med din mamma och blir tillslut irriterad för att du tänker "JA, JAG SKA GÅ UPP!" men så plötsligt av en händelse inser du, (när mamma redan förklarat gång på gång), fan det är inte 10 på morgonen, klockan är 10 på -kvällen. FAAAAAAAAAAAAN! orka! jag är ap stressad, så sover jag bort hela dagen. det funkar inte så! orkar inte med mig själv. men bara till att sova igen! Godnatt.


"Plötsligt fattar jag, man blir medveten om det omedvetna"


//Ida

Så hade ytterligare en dag passerat och återigen sitter jag i min säng och bloggar om det som kallas mitt liv. Ett nästan så kallat multifuktionellt liv där jag har flera möjligheter att göra det jag faktiskt verkligen vill, (vad det nu är?), men jag gör det inte. Jag lever i min trygga vardag bestående av vänner, familj, skola och jobb, samtidigt klagar jag högljut över att jag inte pluggar, tränar, lär mig spela gitarr eller utövar någon annan aktivitet. Men vad i helvete Ida, möjligheterna finns! Och så kommer jag med argumentet, "jag borde börjat med det när jag var liten", men är jag inte fortfarande liten då?

För att börja med någonting som jag faktiskt vill, men inte allt för ofta gör, är det att tacka min lille bror för allt han gjort och att han finns! För vad skulle egentligen mitt liv vara utan min älskade lillebror? Kom och tänka på det idag då jag bad honom gå och hämta telefonen åt mig och då drog till med snälla-rara-söta-älskade lille bror kan inte du... bara för att han inte skulle tjafsa emot utan bara göra det. Trots att det bara var ord jag använde för att själv slippa anstränga mig så borde jag använda dom oftare och i ett annat syfte för han är mina snälla, rara, söta och älskade lillebror!! Så jag sa det till han, att han verkligen är en person jag aldrig skulle klara mig utan, för det är han, han log och jag såg verkligen hur glad han blev, så varför talar jag inte om det för honom oftare?

Visst att han ibland kan vara väldigt pratig, eller för det mesta faktiskt, men vem är det jag lär mig all onödig men rolig fakta ifrån om inte honom. Och vem är det som följer med mig till stan när mina kompisar sviker? Och serverar mig frukost på sängen, gör milkeshake, håller hemligheter och ger mig sällskap när jag har tråkigt. Och vem är det som alltid tillförlitar sig på mig när han är osäker på något? Och vem är det som faktiskt nästan alltid ställer upp när jag ber om det, och ibland till och med när jag blir arg? Och vem är det som alltid säger "de va så lite så" efter att han har hjälpt till med något om inte min älskade lille bror. Min älskade lille bror.

Jag kommer ihåg när vi var små och fortfarande lekt. Vi hittade på en lek man kunde göra i bilen, låt oss kalla den gubben och berget, vi lekte den varje gång vi reste med bil och varje gång var det lika roligt och vi kom hela tiden på nya ideér om vad man kunde göra. Och på något sätt så var det alltid jag som "vann" eller nästan alltid, jag var ju äldst. Jag kommer ihåg när vi var ännu mindre och vi fortfarande kollade på disneydags och lattjo lajban, då vaknade jag alltid av att en varm lille bror kröp ner i sängen bredvid mig och satte på TV. Älskade lillebror kommer du ihåg?

Så min älskade lillebror förlåt att jag ofta blir arg på dig, skriker mycket på dig, tjötar på dig och ber dig göra såpass mycket saker åt mig att mina kompisar till och med reagerar på min lathet. Men kära lillebror, trotts att jag har mina brister och trotts även du kan ibland vara väldigt jobbig och irriterande älskar jag dig och har alltid gjort! Och tack lille bror tack för allt min älskade lillebror!


(Jag har bestämt en sak för min framtid. Jag ska ha många barn, för syskonkärlek är nog något av det underbaraste som finns!)

Visst har du en hemlighet, någonting du egentligen vill berätta, skrika ut till alla som hör, men du gör det inte, antingen för att du inte kan, eller för att du inte vågar, för man vet aldrig vem som råkar lyssna. Du pinas och plågas, för du vill tala om, men det går inte. Skrik min vän, skrik med hjärtat och skrik med tystnaden. Du skakar, för du döljer, men alla har vi någon hemlighet.

Visst har du en längtan, någonting du vill ska inträffa, antingen nu eller i framtiden, men det händer inte, du vet inte varför, det kanske är omöjligt, just för att du är den du är. Du längtar och hoppas, för du vill att det ska ske men det blir aldrig verkligt. Skrik min vän, skrik med hjärtat och skrik med önskan. Du skakar, för du hoppas, men alla har vi någon längtan.

Visst har du syndat, gjort någonting du ångrar, litet såväl som stort, men det går inte göra något ogjort, det finns ingenting du kan gör, varken idag eller imorgon, för du har redan orsakat en skada. Du gråter och vädjar för du vill bli förlåten, vill börja om men tiden går inte att spola tillbaka. Skrik min vän, skrik med hjärtat och skrik med rädslan. Du skakar, för du ångrar, men alla har vi syndat.

Visst har du känslor, någonting som både förstör och skapar, ibland finns de och ibland inte, men du vill kunna kontrollera, det går inte trotts att du försöker och vill förstå, du är mänsklig. Du älskar och hatar, för du vill kunna styra men det går inte. Skrik min vän, skrik med hjärtat och skrik med kärleken. Du skakar, för du känner, men alla har vi känslor.

Visst har du en själ, någonting som du varken känner, ser eller hör, någonting du ändå hoppas existerar, men du har levt i ovetskap, frågat men stått utan svar, för ingen vet. Du tror och önskar, för du vill vara evig men minns inget liv före detta. Skrik min vän, skrik med hjärtat och skrik med livet. Du skakar, för du dör, men alla kommer vi att dö.

Så säg mig, jag är rädd, men håller jag på att förlora? Någonting är inte som förr, med vad? Kanske jag inte vet skillnaden på min rädsla och ditt allvar, men någonting känns fel. Hjälp mig, för jag vet inte vad. Hur frågar man någon som inte verkar vilja berätta, kanske till och med inte vågar eller vill erkänna eller förklara? Jag vet att allting inte handlar om mig men någonting är det. Hur ska jag kunna göra det bra?

Jag vill försöka, jag vill hjälpa, jag vill förlåta, bli förlåten, jag vill förstå få det förklarat, jag vill, jag vill, jag vill att det ska bli som förr igen... jag vill börja om, men inte från början utan från det tillfälle då det var som bäst, vill du?

Jag sitter i min säng och fördröjer tiden med att fila naglarna, egentligen borde jag göra något annat. Jag blickar ut över rummet, fy fan vad det ser ut. Jag borde städa. Framför mig, i andra hörnet, på databordet, ligger en massa papper, listor, böcker och sladdar. Jag borde plugga. När jag vänder mig om slokar blommorna mot mig, just det... jag borde vattna. Någonting knarrar från bastun i grannrummet. Jag borde tvätta håret. Jag slänger en blick på TV, något program rullar, vid sidan står ett par högtalare, de bara står där, jag borde koppla in dom. På golvet ligger flera tvättkorgar, mamma har länge bett om dem, jag borde nog lägga in kläderna i garderoben. Mina rullgardiner är nerdragna, ovan skymtar mina gardinstänger, tomma svarta stänger. Jag borde köpa gardiner. Magen kurrar, jag borde äta. Jag har haft ont i magen sen i torsdags, jag kanske borde gå till doktorn. Mobilen ringer, jag borde reklamera den. Jag svarar, det var jobbet, jag borde ringa och säga upp det gamla. Påsar från förra terminen är inklämda i hörnet, jag borde slänga det som finns däri. Hårdisken, med alla minnen från Afrika, värmer mitt ben, jag borde lägga upp mina bilder. Klockan tickar, tiden går, den visar sommartid, jag borde ställa om den.

Örhängen låg spridda på hela min byrå, jag har hängt upp dom. Min kusin var med på TV, jag kollade på programmet. Mamma lagade middag, jag hjälpte henne. Det var skola idag, jag var där. Jag saknade en "gammal" kompis, jag ringde honom. Jag hade brotom i morse, jag åt frukost ändå. Jag hade en fundering kring koppamerran, jag sökte upp det på internet. Jag var hungrig, jag åt mat. Jag sitter i min säng, jag är trött, jag vill sova men vad fan borde jag göra?

Då var man sedan tre dagar tillbaka hemma igen, det är kallt och frosten biter en i kinderna. I fredags, för mindre än en vecka sedan, befann jag mig mitt på ekvatorn i landet Uganda. En klassresa som blev bra mycket bättre än förväntat, och en klass som blivit helt underbar och mycket tajtare än korvskin.

Resan startade på landvetterflygplats och bar sedan av till amsterdam, och från amsterdam vidare till Entebbe i Uganda. Första intrycket var ganska, vad ska man kalla det, läskigt? Jag och tre klasskompisar satt i en bil påväg till hotelet, men vi satt inte i en bil, vi satt i en simulator på liseberg, vi åkte på skumpiga vägar i en främmande och mörk miljö med hus vi skulle kalla kojor. Väl framme på hotellet kände jag mig skrämd, det var inte som väntat, inget var som väntat. Rummen var trånga och golven gjorda av betång, inga myggnät, ingen varmdusch, obekväma kuddar och väntan på småkryp.

More comming... (nä, inte denna gången, tyvärr råkade datorn dö när jag uppdatareade och orkar inte skriva om allting igen, så om du har några frågor.. fråga mig :D )