Idodan - Ida

Här sitter jag sista ansökningsdagen och gör allt för att få iväg åtminstånde en anmälan till framtida studier. Nåväl för att jag oftast (kanske snarare alltid)  är ute i sista sekund men idag är det lite värre. Har i nästan tre timmar suttit och försök komma in på själva hemsidan studera.nu, men tydligen är jag inte den ända som är ute sent och serven blir överbelastad. Visst kommer jag in på hemsidan stundvis, men nästan aldrig hinner jag klart med alla stegen förens rubriken kommer upp "sidan kan inte visas". Och De fyra (och nu fem :D ) gångerna jag lyckats komma ända fram till steget "skicka din anmälan" och det lyckats, har jag fått en adrenalinkick i hela kroppen, JAAA DET FUNKA!

Så, nu är jag klar (orkar inte försöka mer i alla fall), men att jag aldrig lär mig att vara i tid? Jag försov mig till högskoleprovet. Jag sökte praktik plats en vecka innan vi skulle ha den. Jag lämnade in en reklamation på ett uttag i Uganda försent och förlorade 1500kr osv. Sista sekunden Ida. Och i tanke på det, så har vi även en uppgift i skolan som ska lämnas in imon (hade tänkt att göra den ikväll, men att söka utbildningar tog längre tid är jag trodde) och behöver jag ens nämna att jag inte är klar med den än? Det blir väll en uppesittar kväll idag igen skulle jag tro. 

Tre dagar och tre blogginlägg, något ska man väll lyckas att göra i alla fall ;) haha


HAHAHAHAHA, bokstavligt talat??

Att ha tid över till att ha tid över... Just nu är mitt liv mönstrat av ett fullspäckats schema som trots detta till det mesta består av att inte göra det som jag ska göra, med andra ord inte göra någonting. Försöka få tiden att gå trots att det egentligen är tid som jag egentligen har mest brist på, tid till att göra det och tid till  att göra annat.

Därav har jag det senaste varit totalt värdelös på att uppdaterade min blogg. Men jag har liksom inte riktigt orkat, även om jag tänkt, idag ska jag skriva i bloggen. Precis som när jag varje dag ska borsta tänderna och kommer på att jag en länge tänkt att jag ska börja med min eltandborste igen, men trots detta tar jag ändå upp min sedvanliga tandborste och påminner mig själv om att jag gör det imorgon istället. Ändå är det inte precis omständigt att bara plocka fram en borste till eltandborsten ur lådan i badrummet och börja borsta med den istället. För några dagar sedan tog jag till och med upp en ny förpackning med en borste i och la i min tandborstmugg, ändå har jag inte orkat på mig omständigheterna att helt enkelt byta tandborste.

Men nu när jag för än gång ändå skriver tänkte jag berätta en lite ironisk ska som hände igår.
Ni vet när man tappar bort något och innerligt hoppas att en snäll människa har lämnat in det till Västtarfiks hittegodsavdelning. Tänk dig då att du allt för ofta råkar ut för detta så att det till kommer till den gräns då du tycker det börjar bli pinsamt att hela tiden komma på återbesök. Då vet du hur jag känner mig. Inte för att jag egentligen är så slarvig av mig men jag borde fan stå med i Guines rekordbok så ofta som jag lyckas glömma saker på bussar, busshållplatser, spårvagnar you name it.

Any way, där var jag i alla fall ytterligare än gång i hopp om att hitta det jag tappat bort. Jag står länge och letar i en stor låda full med en massa pick och plock, men tyvärr så hittade jag inte det ja letade efter... så snopet lämnar jag det trånga lilla rummet och återvänder ut till snön på gatan. Så går vi en liten bit, Jag och Jenni, tills jag kommer på, va fan är min mobil? Jenni suckar, tar upp sin mobil och ringer min, ingen signal. FAAAAN!! Vad har jag gjort av den nu då!?
Så öppnas dörren från hittegodsavdelningen som vi precis lämnat och ut springer expediten med en mobil i handen. -"Jag tror du glömde din mobil!!" Och visst var det min!
Men hur fan lyckas jag egentligen?


Yeye, tillbaka till nuet. Sitter i min säng nu, tror jag precis insåg att jag faktiskt saknat mitt bloggskrivande. Men men, bara till att se om detta håller i sig eller om nästa inlägg publiceras om en sisådär, LÅNGTID! Förhoppningsvis inte :D

Första gången jag jobbat natt idag. Speciellt faktiskt, satt och kollade på TV när jag gång på gång kom på, "just fan, jag är på jobbet". Det är lugnt och skönt, inte speciellt mycket att göra, utan du får ett par timmar för dig själv. Underbart!

Min tanke var att jag skulle kombinera dessa timmar med pluggande, så att man får något mer gjort på samma gång. Men det var alldeles för skönt att bara sitta och koppla av framför Tv, så inte blev det mycket pluggande gjort. Får ta det en annan dag, finns vilja finns tid.

Jag har försökt att börja se saker och ting från den ljusa sidan igen, allt är trots allt inte så jobbigt och tråkigt som man lätt gör det. För visst är mycket intressant, och visst tilltalar det mig, men så fort det blir ett måste blir det ett tvång och leder mest till ångest. Så nu, nytt år, ny start och nya möjligheter. Låt oss istället försöka vara positiva inför saker och ting! Okej, jag vet att jag inte kommer hålla många (kanske inte ens något) av mina rutinmässiga nyårslöften, men nog allt är bara ett försök värd all ära även om jag inte når målet.

Detta år ska bli bättre, starkare och gladare än 2008. Mycket och skilda ting har präglat och färgat år 2008, kaos, tvivel, osäkerhet, avskum, onykterhet, bristfälldhet, sorgsenhet, förluster, stress, panik och ångest, men även lycka, kärlek, trovärdighet, möjligheter, struktur, säkerhet, vänskap, förlåtelser, insikter och mycket annat! Det har varit ett händelserikt år, både till för- och nackdel, och kanske det föds någonting bra ur även det värsta. Och om inte annat ger det oss perspektiv på vardagen och på livet.

Så låt oss leva år 2009, låt oss finna det vi söker och låt oss förverkliga våra drömmar (även om vi kanske bara kommer en bit på vägen). Låt mig ta förnuftet till fång, och glädjas åt det liv jag faktiskt lever, för visst är jag innerst inne för det mesta lycklig, även om lycka har trängs undan och ibland lite för länge.

Mitt största mål inför år 2009 är att stressa ner, koppla av, dämpa min ångest och bara njuta av dagen, av livet och försöka finna mig själv, för visst finns jag där inne någonstans. Men inte behöver jag stressa upp mig än, jag är ju trots allt bara 18år har hela livet framför mig.

Nej jag tänker inte på sex, men låt och säga att jag gjorde. Då det blir det fel. Upp och ner och ut och in och bak och fram och upp och ner och ut och in... (humm, själv ser jag framför mig en bild av en tjej som rider) Men det var verkligen inte det jag tänkte när jag skrev rubriken så låt oss lämna ämnet sex.

Tillbaka till seriöst. Eller inte? Anyway, trött? JA.
Nä jag tänkte snarer på tillvaron, det är upp och ner med allting. Det känns som om min kropp håller på att vända sig ut och in. Och nuet präglas av att det finns en dåtid och fram tid, ett bak och ett fram. Så allting är Upp och ner och ut och in och bak och fram... fyfan! Men egentligen kommer upp och ner och (ja resten har ni redan hört) av ett kassetband som jag lyssnade på när jag var liten, månen går med långa ben. Varför är vi inte fortfarande barn? Utan stress och utan krav.

Idag, vilken dag, eller inte? En måndag, i för sig utan skolan, men defenitivt inte utan plugg. Igår jobbade jag hela dagen, idag har jag pluggat hela dagen, imon är det skola och nästa helg är det fest, baksmälla och jobb igen. Vad gör vi med livet? Skola, plugga, festa, jobba, shoppa, fy fan? Mönster Upp och ner och ut och in och bak och fram och upp och ner och... är det såhär hela livet?

För att vara ärlig, nästan pinsamt ärlig, måste jag erkänna att jag faktiskt sitter i skolan just nu. Jag är helt ensam, inte en kotte i hela korridoren, jag har tråkigt och jag pluggar. SUCK! men för att dra ner på det pinsamma lite så måste jag även erkänna att jag aldrig skulle sitta här, nu och  helt själv om det inte var för att min älskade Jennifer har teaterföreställning klockan sju. Var ingen direkt idé att åka hem emellan tyckte jag, kanske sant, men fan vad jobbigt det känns att sitta i skolan helt själv vid denna tid...

Det är mycket att göra i skolan nu, det verkligen suger, men jag får i alla fall mer gjort nu än vad jag fick förut så det är skönt! Och i tanke på skolarbeten... För något eller kanske några år sedan gjorde min lille bror Joel och hans kompis en film i paint på elevensval. De höll på i en hel vecka, jag förväntade mig en långfilm, men det blev det inte riktigt... Här ska ni få se resultatet av en veckas hårt 
arbete:

Min beslutsvånda tar återigen över mig och jag kan helt enkelt inte bestämma. Hela denna terminen har vi hållt på med våra projektarbeten men för mig har det än så länge bara varit en process som börjat om och om igen. Först ville jag jobba om CISV, (Childrens international summer village) visst inte riktigt vad, men något roligt i alla fall. Sen var det att jobba om drömmar och drömtydning, från det gick jag vidare igen till mode genom 1900-talet och nu har jag bytt igen. Tre veckor av terminen är knappt kvar och jag börjar nu på ett helt nytt projekt. Detta är otroligt men ytterst typiskt mig! Amazing, hur ska jag klara mig? Men samtidigt, jag har inte att förlorra, den tid som gått är redan förbi och jag har knappt startat med något bara spånat och haft ideér men nu jävlar ska det fan bli bra!!

eller ska du sova nu ?

Sarah. säger:

ehms... asså ... ja vet inte.. ne letar efter massa papper, har tappat a mkt, både negeöska å natirkusnap

Sarah. säger:

kuö att ja kan stava hahah

- Ida || idodan.blogg.se säger:

sarah? AHAHAHAH, ser ju inte ens vad det står, negerönska och nationskundskap?

Sarah. säger:

hahahhahah ja vet ja ligger ner å skriver as svårt att läsa hahhaha oj mernar skriva

Sarah. säger:

engelska å natur hahahhaha

- Ida || idodan.blogg.se säger:

HAHAHAHAHAHA fattade jag väll men visst var det kul

- Ida || idodan.blogg.se säger:

negerönskan och nationskundskap

Sarah. säger:

HAHAHAHHAHAHHAHA ja!

Jag tror nog det,  GODNATT

På väg hem från Uganda, lika övertrötta och glada som alltid

Tänk att du vaknar en morgon. mamma kommer in med välligt, du är utmattad. Tänk att du vaknar en morgon, börjar prata med din mamma och blir tillslut irriterad för att du tänker "JA, JAG SKA GÅ UPP!" men så plötsligt av en händelse inser du, (när mamma redan förklarat gång på gång), fan det är inte 10 på morgonen, klockan är 10 på -kvällen. FAAAAAAAAAAAAN! orka! jag är ap stressad, så sover jag bort hela dagen. det funkar inte så! orkar inte med mig själv. men bara till att sova igen! Godnatt.


"Plötsligt fattar jag, man blir medveten om det omedvetna"


//Ida

Så hade ytterligare en dag passerat och återigen sitter jag i min säng och bloggar om det som kallas mitt liv. Ett nästan så kallat multifuktionellt liv där jag har flera möjligheter att göra det jag faktiskt verkligen vill, (vad det nu är?), men jag gör det inte. Jag lever i min trygga vardag bestående av vänner, familj, skola och jobb, samtidigt klagar jag högljut över att jag inte pluggar, tränar, lär mig spela gitarr eller utövar någon annan aktivitet. Men vad i helvete Ida, möjligheterna finns! Och så kommer jag med argumentet, "jag borde börjat med det när jag var liten", men är jag inte fortfarande liten då?

För att börja med någonting som jag faktiskt vill, men inte allt för ofta gör, är det att tacka min lille bror för allt han gjort och att han finns! För vad skulle egentligen mitt liv vara utan min älskade lillebror? Kom och tänka på det idag då jag bad honom gå och hämta telefonen åt mig och då drog till med snälla-rara-söta-älskade lille bror kan inte du... bara för att han inte skulle tjafsa emot utan bara göra det. Trots att det bara var ord jag använde för att själv slippa anstränga mig så borde jag använda dom oftare och i ett annat syfte för han är mina snälla, rara, söta och älskade lillebror!! Så jag sa det till han, att han verkligen är en person jag aldrig skulle klara mig utan, för det är han, han log och jag såg verkligen hur glad han blev, så varför talar jag inte om det för honom oftare?

Visst att han ibland kan vara väldigt pratig, eller för det mesta faktiskt, men vem är det jag lär mig all onödig men rolig fakta ifrån om inte honom. Och vem är det som följer med mig till stan när mina kompisar sviker? Och serverar mig frukost på sängen, gör milkeshake, håller hemligheter och ger mig sällskap när jag har tråkigt. Och vem är det som alltid tillförlitar sig på mig när han är osäker på något? Och vem är det som faktiskt nästan alltid ställer upp när jag ber om det, och ibland till och med när jag blir arg? Och vem är det som alltid säger "de va så lite så" efter att han har hjälpt till med något om inte min älskade lille bror. Min älskade lille bror.

Jag kommer ihåg när vi var små och fortfarande lekt. Vi hittade på en lek man kunde göra i bilen, låt oss kalla den gubben och berget, vi lekte den varje gång vi reste med bil och varje gång var det lika roligt och vi kom hela tiden på nya ideér om vad man kunde göra. Och på något sätt så var det alltid jag som "vann" eller nästan alltid, jag var ju äldst. Jag kommer ihåg när vi var ännu mindre och vi fortfarande kollade på disneydags och lattjo lajban, då vaknade jag alltid av att en varm lille bror kröp ner i sängen bredvid mig och satte på TV. Älskade lillebror kommer du ihåg?

Så min älskade lillebror förlåt att jag ofta blir arg på dig, skriker mycket på dig, tjötar på dig och ber dig göra såpass mycket saker åt mig att mina kompisar till och med reagerar på min lathet. Men kära lillebror, trotts att jag har mina brister och trotts även du kan ibland vara väldigt jobbig och irriterande älskar jag dig och har alltid gjort! Och tack lille bror tack för allt min älskade lillebror!


(Jag har bestämt en sak för min framtid. Jag ska ha många barn, för syskonkärlek är nog något av det underbaraste som finns!)

Jag sitter i min säng och fördröjer tiden med att fila naglarna, egentligen borde jag göra något annat. Jag blickar ut över rummet, fy fan vad det ser ut. Jag borde städa. Framför mig, i andra hörnet, på databordet, ligger en massa papper, listor, böcker och sladdar. Jag borde plugga. När jag vänder mig om slokar blommorna mot mig, just det... jag borde vattna. Någonting knarrar från bastun i grannrummet. Jag borde tvätta håret. Jag slänger en blick på TV, något program rullar, vid sidan står ett par högtalare, de bara står där, jag borde koppla in dom. På golvet ligger flera tvättkorgar, mamma har länge bett om dem, jag borde nog lägga in kläderna i garderoben. Mina rullgardiner är nerdragna, ovan skymtar mina gardinstänger, tomma svarta stänger. Jag borde köpa gardiner. Magen kurrar, jag borde äta. Jag har haft ont i magen sen i torsdags, jag kanske borde gå till doktorn. Mobilen ringer, jag borde reklamera den. Jag svarar, det var jobbet, jag borde ringa och säga upp det gamla. Påsar från förra terminen är inklämda i hörnet, jag borde slänga det som finns däri. Hårdisken, med alla minnen från Afrika, värmer mitt ben, jag borde lägga upp mina bilder. Klockan tickar, tiden går, den visar sommartid, jag borde ställa om den.

Örhängen låg spridda på hela min byrå, jag har hängt upp dom. Min kusin var med på TV, jag kollade på programmet. Mamma lagade middag, jag hjälpte henne. Det var skola idag, jag var där. Jag saknade en "gammal" kompis, jag ringde honom. Jag hade brotom i morse, jag åt frukost ändå. Jag hade en fundering kring koppamerran, jag sökte upp det på internet. Jag var hungrig, jag åt mat. Jag sitter i min säng, jag är trött, jag vill sova men vad fan borde jag göra?

Då var man sedan tre dagar tillbaka hemma igen, det är kallt och frosten biter en i kinderna. I fredags, för mindre än en vecka sedan, befann jag mig mitt på ekvatorn i landet Uganda. En klassresa som blev bra mycket bättre än förväntat, och en klass som blivit helt underbar och mycket tajtare än korvskin.

Resan startade på landvetterflygplats och bar sedan av till amsterdam, och från amsterdam vidare till Entebbe i Uganda. Första intrycket var ganska, vad ska man kalla det, läskigt? Jag och tre klasskompisar satt i en bil påväg till hotelet, men vi satt inte i en bil, vi satt i en simulator på liseberg, vi åkte på skumpiga vägar i en främmande och mörk miljö med hus vi skulle kalla kojor. Väl framme på hotellet kände jag mig skrämd, det var inte som väntat, inget var som väntat. Rummen var trånga och golven gjorda av betång, inga myggnät, ingen varmdusch, obekväma kuddar och väntan på småkryp.

More comming... (nä, inte denna gången, tyvärr råkade datorn dö när jag uppdatareade och orkar inte skriva om allting igen, så om du har några frågor.. fråga mig :D )

På Fredag åker jag, bara fem dagar kvar sen åker vi. Så vart ska jag? Uganda är målet  och tillammans med mina klasskompisar ska jag leva där där i tre veckor, ganska lång tid ändå! Snart åker jag, men än har jag fortfarande inte förstått att snart åker jag. Jag har inte börjat packa, inte börjat tänka, inte börjat fundera, inte börjat med någonting alls egentligen. Jag tror inte jag vet så mycket om Uganda, eller jag vet inte så mycket om Ugnada och jag fattar fortfarande inte. Men snart, snart åker jag...

När blir man nöjd? Varför är fel så mycket lättare att se än det som faktiskt är rätt och bra? Aldrig blir jag nöjd, och alltid är det fel jag ser, framförallt när det gäller mig själv. Varför ska man vara så fruktansvärt självkritisk, är det verkligen possetivt att vara det? Kanske till en viss mån, men jag tror det börjar gå alldeles för långt. Försiktigt Ida, försiktigt!

Egentligen är jag klar, och denna gången mycket mer klar än vad jag brukar vara. Det är klart! men ändå är jag missnöjd, jävla fel! Snälla låt det bara bli sådär underbart vackert! Men nej, tyvärr inte för mig, inte idag och inte imorgon, för alltid kommer jag behöva lida. Å vad patetisk jag ÄR!

Torsdagskväll, det känns (äntligen) som om saker och ting börjar vändas tillbaka till det normala igen, eller? Ända sedan slutet av sommarlovet och kanske framförallt sedan skolan började så har ingenting varit normalt. Det är mycket som har förändrats och varit kaos (eller är det kanske bara jag som inte varit mig själv?). Visst går det att acceptera att vi alla (även jag) har svackor, men den här har varit djupare än någonsin förr.

Anyway, nu denna veckan har tack och lov pusselbitar börjat falla på plats, och i förrgår var jag lyckligare än vad jag varit på länge! En helt underbar dag med min fru, fint väder, god mat, shopping och bio, jag uppskattade det mer än jag någonsin gjort innan. Kanske håller saker och ting på att vända, klart att det kommer komma dagar då jag faller tillbaka, men nu är jag i alla fall på väg, fan vad bra det känns!

Och så byter vi ämne. Idag har jag varit på bokmässan med klassen. I denna lokal, full med böcker, kändisar, bokmalar, anställda, skolelever och jag-vet-inte-vad fick jag se något som jag skrattade åt länge och som jag nu även kommer dela med mig av.

Setting: Bok och biblioteksmässan i Göteborg.
Objects: rulltrappa och människor (framförallt tanter, gubbar, äldre kvinnor och män)
Time: Någongång på förmiddagen
Händelse: En stor grupp av människor är på väg till olika K-salar för att avnjuta diverse seminarium som snart ska börja. K-salarna (där seminariumen ska äga rum) är belägna en våning upp och utanför salingångarna samlas allt fler människor i väntan på att få komma in. Våningen som även är en rulltrappeavsatt förvandlas snabbt till ett mycket trångt väntrum, observera mycket trångt.

Så vad händer? Människor packas allt mer och snart når vänteflocken ända fram till "rulltrappsmynningen", ingen kan komma förbi. Detta samtidigt som rulltrappan rullar på som vanligt och försöker leverera allt fler människor upp till "väntrummet", vilket leder till TOTAL Rulltrappetsocking!  HAHA Det som återstår är KAOS, förvirring och ett rullande väntrum! Förtvivlade tanter knuffas och knör men ingen kommer någonvart, ingen vet vart de ska ta vägen och rulltrappan rullar på. HAHA. Tyvärr tog det roliga slut snart, och allt återgick till det normala igen, men kvar stog jag och Ida förväntansfullt och hoppades på en till rulltrappestockning, för nog allt såg vi att ytterligare en till var på väg.

Rulltrappestockning, kanonkul. 5/5 brödrostar.