Idodan - Ida

Ni vet när man kommer till en punkt då man inte orkar mer, det säger bara stopp. Man ser ingen glädje i det man gör, man ser inget hopp i det man vill, man orkar inte, men vill inte och man bryter ihop. Det tar stopp, något säger: Nej, det har gått för långt. Det har gått för långt. Jag orkar inte längre, och ändå har det precis börjat.

En väckarklocka ringer någonstans men du lyssnar inte längre, du vill men ändå så vill du inte. Du försöker men ändå försöker du inte. Du vet att du kan, men ändå så gör du inget. Vad är det som händer?

Allting kommer till mig när jag är ensam, det är då jag kommer på, det är då jag får tänka. Jag hatar att vara ensam, kanske ni förstår varför jag hatar att vara ensam?

Jag kan inte längre, för jag vill inte längre. Så vad gör jag? Jag gör inget, jag sover och följer ett mönster av de dagliga aktiviteterna, vad de nu är för några? För inte tränar jag, inte sportar jag, inte går jag några kurser, inte tar jag några lektioner. Jag bara är, men inte den jag brukar vara.