Ett hål i ett bestående mönster
Ett beroende, en vardag, en tid som aldrig känns förlorad men som snart ändå är glömd. Varför är jag dömd? Jag njuter, så länge de varar, men efteråt, det blir alltid ett efteråt, är jag förstörd. Jag kan inte vara utan, det är något av det bästa man kan få, låt mig bara få njuta... men jag vill inte förlora. Jag skadas, hur många slag tål jag att ta?
Ge mig sällskap, jag är ensam och hatar att vara själv. Värm mig, jag fryser, jag skakar. Förstå mig, jag vill, de är sådan jag är. Kommer alltid vara? Förvirrad och nyfiken, trött och besviken. Prestation. Perfektion. Perspektiv.
Ett mönster som kommer igen, en vardag som blir verklig, en längtan som skriker. Gunga min vän, gunga högt och gunga läng för barn blir vi aldrig igen. Så låt oss gunga, sväva och leva fritt som om tid och rum aldrig existerat. Ha inte ångest, få inte panik det finns plats för alla. Och även än för dig